måndag 1 februari 2010

Opinionsmätningar

Vem ska man tro på? Ena gången skiljer det åtta procentenheter mellan alternativen, andra gången skiljer det knappt tre procentenheter. Jag bryr mig om mätningarna, även om jag inte vill, och jag blir frustrerad av det som publiceras.

Ska jag tro på något efter gårdagens TV-debatt, mellan alla partiledarna som finns representerade i riksdagen, så är det att det finns egentligen inget alternativ till dagens regering. Alliansens partiledare var välgörande tydliga i sina uttalanden. De rödgröna framstod som allt annat än enade i konkreta frågor, däremot stod det klart att de kommer att backa in i framtiden genom att återta en del gammalt skräp som vi har lyckats att baxa ut. Ska Lars Ohly ta hand om skolan så kommer den att bli ännu mindre kunskapsorienterad än den har varit sedan 1970-talet. Om han ska ta hand om finanserna så finns inget budgettak. Hur stora kan underskotten i statsbudgetn få bli? Ska Lars Ohly hantera arbetsmarknadsfrågorna så har han lovat att ordna jobb åt alla som inget har. Kommer det att resultera i mera av gamla sovjetunionens idéer om att staten ska äga all produktion av både varor och tjänster? Om Peter Eriksson får ta hand om miljöfrågorna så är det bäst att inrikta sig på halverad konsumtion av energi för alla. Det kanske funkar för den som uppbär deras omtalade medborgarlön (innebärande att man blir försörjd av samhället eftersom man inte kan hitta något arbete som man har lust med), men för oss andra kan det bli kallt om ändalykten och svårt att hålla produktionen igång. Vilka ska stå för de välståndsbildande krafterna? Det är inte svårt att vara miljöpartist om man bor i storstaden och har en fungerande kollektivtrafik.

Om Mona Sahlin anser att hon kan regera ihop med dessa och dessutom påstå att hon kommer att öka välfärden för alla, så är hon inte trovärdig. Hennes egna förslag består mest av återställare vilket kan få till följd att allt fler väljer att arbeta allt mindre. Det värsta är att hon kan se till så att de som faktiskt betalar mest skatt flyttar sina företag och sitt boende till något annat land som har vett att uppskatta dem. Här påminner Mona Sahlin dem hela tiden om att de betalar för lite i skatt och att de har fått för stora sänkningar av sina inkomstskatter.

Nej tack - den politiken vill jag inte ha mer av. Den har skadat tillräckligt.

Carina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar